Sympati?

Är det fel att tänka, "det kanske är dags att lära sig något då"?. Pernilla beskriver i artikeln att hon inte har haft ett jobb på 10 år, förutom ett sommarjobb. Ska jag känna sympati för en människa som gått ut gymnasiet och sedan suttit på arslet, som inte verkar ha någon ambition att vilja lära sig något, som inte kan tänka sig att flytta (vilket förvisso känns fair enough) och som inte vill få en sysselsättning eller "låtsasjobb" som hon benämner det. Nu bör man ha i åtanke att det är aftonbladet, men de framställer en människa utan en enda ambition i kroppen, ska jag känna sympati för att ingen kastar ett jobb i knät på henne? Eller för att hon inte vill utbilda sig och lära sig något så hon får något att erbjuda? I don't know about that..