Tom.

Det är väl lite som att kyssa slumpens tärning. Allt eller inget, kärlek eller ångest, värme eller frostbitna vindar, går det någonsin jämnt upp? Efter alla tänkta tankar och stulna timmar får de vackra orden en bitterljuv klang. Det är väl kanske så det blir, när eftertanken kommer i känslornas blekhet. Jag släpper in, utan att släppa ut, det är kanske dags att gå nu. Jag har spelat spelet alldeles för länge, varvat och vunnit över mig själv, varje dag en ny hamn - with love från Amsterdam, det är ändå så det känns. Tystnadens läppar ger orosmoln i magen, men spelar det egentligen någon roll när det som är närmast håller sig längst bort? Sömnen flyr längre och längre för var natt, jag tror att det är dags att jaga ifatt den.

Otillräckligheten i allt.