Dagdrömmar.

Tänk om, ja, tänk om tänk om kunde bli verklighet. Eller om alla "men" och "kansken" kunde bli till något mer än vaga illusioner om en verklighet som aldrig kommer levas. Hoppet är det sista som överger människan, jag tror att hoppet likväl kan leda en rakt ner i fördärvet. Det är väl när hoppet antar orimliga proportioner som det skär sig. Egentligen är jag alldeles för sällan en orimlig person. Jag dyker hellre rakt ner i verkligheten och slår mig medvetslös på alla kanter som vägrar ge med sig, som utan pardon tränger sig in i ens liv och tvingar en att resignera. Men så ibland, finns det stunder av orimlighet, när dagdrömmarna byter plats med folket som sitter mitt emot på bussen, eller byter plats med tankar på måsten och krav precis innan jag drar det första andetaget av sömn. Orimligheten är förförande vacker och förgörande idealisk.

Winnerbäck har egentligen sammanfattat det hela i en enda mening, när släpper man en dröm?

Alexandre Desplat är min nya kärlek.