Tankemönster.

Jag har vänt ut och in på tankarna, men svaren försvinner någonstans mellan förnuft och känsla. Det är så mycket man inte borde göra, som man ändå gör. Som att falla in i gamla tankemönster, resultatet oavsett vad det gäller - oavsett anledning är alltid summan av mina egna fel, som vilken självdestruktiv idiot som helst. Cooley vet en hel del, han är min socialpsykologiska hjälte. Han vet att personer med låg självkänsla gärna tillmäter andra människor positiva egenskaper medan personen själv anser sig representera de dåliga egenskaperna.

Men det är inte så det är, egentligen, det vet jag också. Jag vet att jag är bättre än så, värd mer. Ändock är det så lätt att falla tillbaka, nöja sig och tacka för ingenting. Tröttsamt och enfaldigt. Men så handlar det också om vad man väljer att försätta sig själv i, destruktiviteten när inte sig själv.

Jag håller på att rensa i mitt liv, två (icke-sexuella) relationer är borta, jag har släppt två andra personer som legat i en slags känslomässig periferi, jag har dragit tillbaka känslor och tagit avstånd, på gott och ont. Ibland kanske man måste ta några steg tillbaka, för att kunna ta några steg framåt..